Älskade Daniel
Jag skriver följande även här, bara för att jag vill att alla ska kunna ta del av det:
Daniel, se nu hur många du har berört. Se hur älskad du är. De du kom i kontakt med
lämnade du sällan oberörda och det är inte konstigt. Du var omtänksam, rolig, hade alltid glimten i ögat och har bjudit oss alla på många kära minnen. Jag sitter och lyssnar på Korn, något som får tankarna att snurra runt i huvudet och minnen ploppar upp i mängder. Samtidigt tittar jag på bilder utav dig och jag ler, större än på länge. Jag ser bilder på när du skrattar, när du är koncentrerad, full eller bara gör någon av dina typiska miner. Här sitter jag och blundar, minns tillbaka när vi satt inne på mitt rum då du var här i Skellefteå och hälsade på, vi satt där och spelade Korn på hög volym och bara snackade skit. Tänk vad mycket onödigt du hört mig berätta om tjejer hit och dit, banala saker som egentligen i grunden inte var något problem. Men det var precis det jag behövde, att få prata av mig, något jag behöver fortfarande i dag. Tro mig, jag kommer inte sluta prata till dig för jag vet att du alltid finns med alla oss som älskat dig. Du finns där, så väl i våra hjärtan och tankar som att jag tror att du vakar över oss. Det känns bra, ja jag känner mig verkligen trygg. Du och Borghild kan sitta där, fika hennes hembakta fikabröd och titta ner på oss här nere. Jag kan inte släppa hur fantastiskt mycket vi pratade om att gå och träffa Borghild mellan de gånger vi gjorde det. Det var så fint.
Daniel, det finns så oerhört mycket att skriva, så mycket att berätta. Jag tror aldrig att jag kunnat minnas så många saker så klart som de jag upplevt med dig. Jag saknar dig min älskade tremening, mer än du någonsin skulle kunna ana.
Daniel, se nu hur många du har berört. Se hur älskad du är. De du kom i kontakt med
lämnade du sällan oberörda och det är inte konstigt. Du var omtänksam, rolig, hade alltid glimten i ögat och har bjudit oss alla på många kära minnen. Jag sitter och lyssnar på Korn, något som får tankarna att snurra runt i huvudet och minnen ploppar upp i mängder. Samtidigt tittar jag på bilder utav dig och jag ler, större än på länge. Jag ser bilder på när du skrattar, när du är koncentrerad, full eller bara gör någon av dina typiska miner. Här sitter jag och blundar, minns tillbaka när vi satt inne på mitt rum då du var här i Skellefteå och hälsade på, vi satt där och spelade Korn på hög volym och bara snackade skit. Tänk vad mycket onödigt du hört mig berätta om tjejer hit och dit, banala saker som egentligen i grunden inte var något problem. Men det var precis det jag behövde, att få prata av mig, något jag behöver fortfarande i dag. Tro mig, jag kommer inte sluta prata till dig för jag vet att du alltid finns med alla oss som älskat dig. Du finns där, så väl i våra hjärtan och tankar som att jag tror att du vakar över oss. Det känns bra, ja jag känner mig verkligen trygg. Du och Borghild kan sitta där, fika hennes hembakta fikabröd och titta ner på oss här nere. Jag kan inte släppa hur fantastiskt mycket vi pratade om att gå och träffa Borghild mellan de gånger vi gjorde det. Det var så fint.
Daniel, det finns så oerhört mycket att skriva, så mycket att berätta. Jag tror aldrig att jag kunnat minnas så många saker så klart som de jag upplevt med dig. Jag saknar dig min älskade tremening, mer än du någonsin skulle kunna ana.
Kommentarer:
Trackback